Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/416

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

— Vill ni dröja ett ögonblick och tala med mig?

— Han vill tala med dig, så att jag inte hör det, sade Becky och såg ut som en martyr. Amalia tryckte hennes händ till svar.

— Nej, på min ära, det är inte om er jag ämnar tala, sade Dobbin. Kom tillbaka, Amalia.

Hon kom, och Dobbin bugade sig för mrs Crawley, i det han tillslöt dörren efter henne. Amalia såg upp på honom, blek i ansiktet som ett lärft.

— Jag försade mig nyss, sade majoren efter en stunds tystnad, då jag talade om att jag hade något att säga.

— Ja, ni gjorde så, sade Amalia med skallrande tänder.

— Men åtminstone har jag anspråk på att bli hörd, fortfor Dobbin.

— Det är ädelmodigt av er att påminna mig om den skuld, i vilken jag står till er.

— De anspråk jag menar äro de, som Georges far lämnat mig, sade William.

— Ja, och ni skymfade hans minne. Ni gjorde det i går. Ni vet att ni gjorde det, och jag skall aldrig, aldrig förlåta er! sade Amalia och uttalade varje mening med en röst, som skälvde av vrede och rörelse.

— Ni kan inte mena det, Amalia, sade William sorgset. Ni kan inte mena att dessa ord, uttalade i ett häftigt ögonblick, skola uppväga ett helt livs tillgivenhet. Jag tror inte att Georges minne blivit skymfat genom mig, och om det är fråga om att växla förebråelser, så är det åtminstone allra minst av hans änka och hans sons mor, som jag förtjänar någon sådan. Tänk på saken efteråt, då ni får tid på er, och ert samvete skall förneka denna anklagelse. Det gör det redan nu.

Amalia hängde med huvudet.

— Det är inte mitt yttrande i går som upprör er. Detta är endast en förevändning, Amalia, eller också har jag i femton år älskat och observerat er förgäves. Har jag inte under denna tid lärt mig att läsa alla edra känslor och skåda in i edra tankar? Jag vet vad ert hjärta är i stånd till: det kan fästa sig troget vid ett minne och

410