Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/419

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

han ut med den fläckiga gamla kappan med det röda kamlottsfodret, som ständigt under dessa femton år hade omslutit sin ägare och varit med i alla väder. Den hade varit ny strax före slaget vid Waterloo och hade höljt över George och William efter aftonen vid Quatre Bras.

Slutligen kom även majoren och värden på stället ut till vagnen, och den senare ville nödvändigt kyssa William till avsked — ty majoren var tillbedd av alla, med vilka han hade att göra.

— Nej, jag kan inte stanna! ropade nu George, varvid Rebecka stack ett papper i hans hand och sade: — Lämna honom detta!

George var i ett ögonblick över gatan och uppe i vagnen, där han slog sina armar kring majorens hals och började göra en hel massa frågor. Därefter kände han i sin västficka och lämnade honom en biljett. William tog emot den med en viss iver och öppnade den med darrande hand, men i nästa ögonblick växlade han färg, rev sönder papperet och kastade det ut genom vagnsfönstret. Han kysste George på pannan, och gossen steg ned med händerna för ögonen och med tillhjälp av Francis. Postiljonen smällde med sin piska. Francis hoppade upp på kuskbocken och så bar det av. Dobbin, vars huvud var nedsjunket mot bröstet, såg icke ens upp, då vagnen for fram under Amalias fönster, och George, som nu stod allena, började gråta högljutt mittpå gatan.

Amalias kammarjungfru hörde honom snyfta och gråta om natten och bar syltade aprikoser in till honom för att trösta honom och blandade sina tårar med hans. Alla fattiga och ringa, alla hederliga och goda människor, som kände den godhjärtade och okonstlade majoren, höllo innerligt av honom.

Vad Amalia angår, så hade hon gjort sin plikt. Hon hade för övrigt Georges porträtt att trösta sig med.


413