Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/424

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

under så många år hade skänkt henne, kan icke kastas på golvet och slås i stycken och sedan lagas, så att inga sprickor synas. Den lilla obetänksamma tyrannen hade förstört den.

— Om hon hade varit värd den kärlek, jag ägnade henne, tänkte William, skulle hon för länge sedan ha besvarat den. Det var ett ömt misstag. Består inte hela livet av sådana? Och antag att jag hade vunnit henne, skulle inte då förtrollningen ha blivit löst efter min seger? Varför sörja eller blygas över mitt nederlag?

Ju mer han tänkte på detta långa skede i sitt liv, desto klarare insåg han sitt misstag. — Jag skall gå i tygen igen, sade han, och göra min plikt i den levnadsställning i vilken jag genom Herrens vilja blivit försatt. Jag skall se till att rekryternas knappar äro riktigt blanka och att sergeanterna inte begå några fel i räkenskaperna. Jag skall äta min middag i mässen och lyssna till doktorns historier. Då jag blir gammal och utlevad, skall jag låta försätta mig på halv sold, och mina gamla systrar skola få gräla på mig. Jag har "geliebt und gelebt", såsom flickan säger i Wallenstein. Och nu är leken slutad. Betala räkningen och skaffa mig en cigarr, se efter vad det spelas för en pjäs i afton, Francis. I morgon fara vi med ångbåten tillbaka till England.

Detta tal, varav Francis endast hörde de två sista raderna, höll majoren medan han vandrade fram och tillbaka på kajen i Rotterdam, varifrån han kunde se ångbåten och platsen uppe på akterdäck, där han och Amalia hade suttit under den lyckliga resan ut.

Efter juni plägade hela den lilla hovsocieteten i Pumpernickel upplösas och begiva sig till en hel mängd olika bad- och brunnsorter. De engelska diplomaterna begåvo sig till Töplitz och Kissingen, och deras franska rivaler stängde sitt kansli och kilade av till sin kära boulevard de Gand. Den durchlauchtiga regerande familjen begav sig även till badorterna eller reste till sina jaktslott. Envar, som hade något anspråk på att höra till den fina världen, begav sig av, och bland dem naturligtvis även hovläkaren,

418