WILLIAM M. THACKERAY
Amalias schal tog sig även mycket vackert ut på hennes svarta dräkt.
— Vilken skada att hon inte vill tänka på honom! anmärkte mrs Sedley till mrs Clapp och till alla sina vänner i Brompton. Josef skickar oss aldrig några sådana presenter och knusslar på allting. Det är alldeles tydligt att majoren är kär över öronen, men så ofta jag kommer fram med en vink därom, rodnar hon och börjar gråta och går och sätter sig uppe hos sig med sitt miniatyrporträtt. Jag är alldeles utledsen vid det där porträttet. Jag önskar att vi aldrig hade sett de där otäcka, penningdryga Osbornes.
Bland dylika tarvliga scener och personer tillbragtes lille Georges tidiga ungdom, och han växte upp till en ömtålig, känslig, befallande gosse, sådan som en kvinnlig uppfostran skapar — och tyranniserade sin mor, som han älskade med passionerad ömhet. Han härskade för övrigt över hela den lilla världen omkring honom. Allteftersom han växte upp förvånades de äldre över hans stolta maner och stora likhet med fadern. Han gjorde frågor om allting, såsom frågvisa ungdomar göra. Djupsinnigheten i hans anmärkningar och frågor förvånade hans gamle morfar, som alldeles tråkade ut sin klubb med sina berättelser om den lille gossens lärdom och snille. Han bemötte sin mormor med godmodig likgiltighet. Både hon och hans övriga lilla omgivning trodde, att hans make icke fanns på jorden, och lille George, som ärvde sin fars stolthet, trodde kanske, att de icke hade så alldeles orätt.
Då han var omkring sex år gammal, började Dobbin ofta skriva till honom. Majoren önskade höra om George ginge i skola och hoppades att han skulle hedra sig där, eller ville han kanske ha en bra informator hemma? Det var nu tid på att han började lära sig något, och hans gudfar och förmyndare gav en vink om, att han hoppades få bestrida utgifterna för gossens uppfostran, vilken skulle komma att göra ett svårt intrång på moderns må inkomster. Kort sagt, majoren tänkte ständigt på
64
