VÄRLDSMARKNADEN
Rebecka, tänkande på dessa unga flickor för första gången sedan hon hade lämnat dem.
— Ja, jag förmodar det, svarade översten. Nej, se där ha vi gamla mor Lock! Hur står det till, mrs Lock? Känner ni igen master Rawdon, vasa? Det är tusan vad sådana där gamla gummor äro sega! Hon var hundra år då jag var gosse.
Rebecka skulle nödvändigt skaka hand med gamla mor Lock, då hon öppnade den knarrande gamla järngrinden och vagnen for fram mellan de två mossbelupna grindstolparna med duvan och ormen.
— Gubben har varit åstad och fällt åtskilliga träd, märker jag, sade Rawdon i det han såg sig omkring och därpå tystnade han. Även Rebecka var tyst. Båda voro tämligen uppskakade och tänkte på flydda tider. Han tänkte på den tid då han gick i skolan och på sin mor, vilken han erinrade sig som en stel och gravitetisk kvinna, samt på en avliden syster, vilken han hade älskat av hela sitt hjärta, på hur han brukade piska upp Fox samt på lilla Rawdy därhemma. Och Rebecka tänkte på sin egen ungdom och på de mörka hemligheterna från denna sorgliga tid och på sitt inträde i världen genom parkgrindarna där borta samt på miss Pinkerton, Josef och Amalia.
Körvägen och terrassen voro nu renskyfflade. En stor målad vapensköld satt redan över stora porten, och två mycket högtidliga och långa personer i svart slogo upp var sin halva av porten, då vagnen körde fram till den gamla välbekanta trappan. Rawdon blev helt röd i ansiktet och Rebecka bleknade litet, i det de arm i arm gingo genom den gamla förstugan. Hon nöp sin man sakta i armen, då de trädde in i den ekpanelade salen, där sir Fox och hans hustru stodo färdiga att taga emot dem — sir Fox i svart, lady Jane i svart och lady Southdown med en stor svart huvudbonad av glaspärlor och plymer, vilka viftade på hennes nåds huvud likt fjäderbusken på en likvagn.
Sir Fox hade dömt rätt, att denna senare dam icke skulle lämna huset. Hon nöjde sig med att iakttaga en
