Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

En vredgad granne.

av tvillingar, alltse’n jag skötte fru Hammonds olika par, sade Anne ivrigt. — Ä’ di söta?

— Det kunde man sannerligen inte se, så gräsligt smutsiga voro de. Davy satt ute och bakade smutskakor, och Dora gick för att hämta in honom. Davy knuffade henne huvudstupa i den största kakan, och när hon då började gråta, lade han sig i smutsen själv och rullade sig av och an för att visa, att det var rakt ingenting att gråta åt … Deras mor sade, att Dora var en liten rar unge, men att Davy var bara full av odygd. Han har aldrig fått ett tecken till uppfostran. Hans pappa dog, när han var helt liten, och Mary har varit sjuk allt sedan dess.

— Ja, det är för ledsamt med barn, som inte få någon uppfostran, sade Anne helt förnumstigt. — Minns Marilla, att jag hade rakt ingen fått, innan du tog mig om hand? Deras pappa får nog fullt schå med dem. Hur är fru Keith egentligen släkt med Marilla?

— Mary? Aldrig ett dugg. Det var hennes man — han var, ja du, han var brylling med oss … Här kommer fru Lynde över gården. Jag kunde nog tro, att hon ämnade sig hit för att fråga efter Mary.

— Tala inte om för henne om herr Harrison och kon, bönföll Anne.

Marilla lovade, men löftet var alldeles onödigt, ty fru Lynde hade knappast slagit sig ned, förrän hon sade:

— Jag såg herrr Harrison köra er ko ut från sitt havrefält i dag, när jag kom hemåkande från Carmody. Han såg vådligt arg ut. Ställde han till något spektakel här nere hos er?

Anne och Marilla växlade förstulna leenden. Det var få ting i Avonlea, som undgingo fru Lynde. Senast denna morgon hade Anne sagt:

— Om man vid midnatt ginge in på sitt rum, reglade dörren, drog ned rullgardinen och nös, skulle fru Lynde dagen därpå fråga, hur det stod till med ens snuva.

— Han måtte nog ha gjort det, erkände Marilla. — jag var inte hemma. Han delgav Anne några av sina innersta tankar …

— Jag tycker han är en fasligt obehaglig karl, sade Anne och knyckte föraktfullt på sin rödbruna nacke.


7