Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Nya äventyr.

— O, Anne, så sött — så förtjusande sött … Lova att du sänder in det till »Den kanadensiska kvinnan»!

Anne skakade på huvudet.

— Ack nej, det skulle visst inte lämpa sig … Där finns ju alls ingen intrig … Det är bara som en fantasi … Jag tycker om att skriva sådana saker, men den sorten lämpar sig rakt inte att trycka, för redaktörer och förläggare hålla alltid så styvt på att intrig ska det vara — det har Priscilla sagt mig. O, titta, där är ju fröken Sarah Copp! … Söta älskade Diana — gå och förklara för henne!

Fröken Sarah Copp var ett litet och magert fruntimmer, klädd i blanknött svart och med en hatt, vald mindre med tanke på att den skulle klä bärarinnan än på att den skulle »stå emot» i alla väder. Hon såg så förbluffad ut som man kunde vänta sig vid anblicken av det sällsamma skådespelet på hennes gård, men sedan hon fått höra Dianas förklaring, blev hon idel sympati. Hon låste skyndsamt upp sin köksdörr, hämtade fram yxan och befriade Anne medels några välriktade hugg. Anne, som kände sig en smula trött och stel i lederna, dök ned i det inre av sitt fängelse, och trädde sedan tacksamt ut till frihet och obegränsad rörlighet.

— Fröken Copp, sade hon allvarligt, jag försäkrar er, att jag kikade in genom ert skafferifönster bara för att utröna, huruvida ni möjligen hade ett fat med tårpilmönster. Någonting annat såg jag inte — jag tittade inte efter någonting annat.

— Kära ni, det gjorde ju rakt ingenting, sade fröken Sarah helt älskvärt. — Ni behöver inte alls vara ängslig — det är ju ingen skada skedd. Gud ske lov — vi Coppar hålla våra skafferier presentabla vid vilken tid på dygnet som helst och bry oss inte om, vem som tittar in i dem. Vad det gamla ankhuset beträffar, så är jag glad att det har fått knäcken, för nu kanske Martha ger sitt samtycke till, att det får rivas helt och hållet. Hon har aldrig velat göra det förut, för hon har alltid tänkt, att det skulle kunna komma till nytta någon gång, och jag har måst vitmåla det varenda vår. Men man kan tala med väggen lika väl som med Martha … Hon for till stan i dag — jag skjutsade henne till stationen. Jaså, ni vill köpa mitt fat. Nå, vad vill ni ge för det?


147