Hoppa till innehållet

Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fröken Lavendels historia.

i det hon fattade Pauls hand och såg på honom, där han stod, vacker och barnslig i sin prydliga lilla pälsrock och mössa. — Han — han är mycket lik sin far.

— Jaha — alla säga, att jag är min pappa upp i dagen, bekräftade Paul, som redan tycktes hemmastadd.

Anne, som givit akt på den lilla scenen, drog en lättnadens suck. Hon såg, att fröken Lavendel och Paul genast kommit varandra nära och att det ej skulle komma att råda något tvång eller någon stelhet mellan dem. Fröken Lavendel var en mycket förståndig liten människa trots sina drömmar och sin romantiska läggning, och efter det första lilla känsloutbrottet röjde hon absolut ingenting av vad som möjligen rörde sig i hennes inre, utan bemötte Paul lika glatt och naturligt, som om han varit son till vem som helst och kommit för att hälsa på henne.

De tillbragte en mycket munter eftermiddag med varandra och åto en kvällsvard, bestående av så många delikata små rätter, att gamla fru Irving skulle ha slagit ihop händerna av fasa och spått, att Paul nog finge ont i magen i en hel vecka.

— Kom snart igen, min lilla pojke, sade fröken Lavendel och räckte honom handen till avsked.

— Ni får kyssa mig, om ni vill, sade Paul allvarligt.

Fröken Lavendel böjde sig ned och kysste konom.

— Hur kunde du förstå, att jag det ville? viskade hon.

— Jo, för att ni såg på mig alldeles som min egen lilla mamma brukade göra, när hon ville kyssa mig. Annars tycker jag inte om att bli pussad … Det gör inga pojkar. Det förstår nog fröken. Men det var skillnad med er … Och får jag komma tillbaka hit och hälsa på er? Jag skulle gärna vilja bli riktigt god vän med fröken, om ni inte har någonting emot det?

— Nej — det har jag nog ingenting emot, sade fröken Lavendel.

Hon vände sig om och gick in mycket fort, men några ögonblick senare stod hon i sitt fönster och vinkade ett glatt och leende farväl till dem.

— Jag tycker om fröken Lavendel, sade Paul, medan de vandrade framåt skogsstigen. — Jag tycker om hennes sätt att se på mig, och jag tycker om hennes stuga, och jag tycker om

191