Farbror Abes oväder.
»Farbror Abe, vår välkände väderleksprofet, förutspår ett häftigt oväder med åska och blixt på aftonen den tjugotredje maj, med början på slaget sju. Ovädret kommer att draga fram över större delen av provinsen. Personer, som äro stadda på resa denna afton, göra väl uti att förse sig med regnkappor och paraplyer.»
— Farbror Abe har visserligen sagt, att vi ha att vänta ett oväder nu i vår, sade Gilbert, men tror du verkligen, att herr Harrison slår sig ut för Isabella Andrews?
— Nej, svarade Anne skrattande, jag är säker på, att han bara går och spelar bräde med herr Harmon Andrews. Men fru Lynde påstår, att hon vet, att Isabella Andrews nödvändigt måste gifta sig snart, för hon har varit vid så förtjusande gott lynne hela våren.
Stackars gamle farbror Abe blev ganska förargad över notisen. Han misstänkte, att den anonyme författaren drev gyckel med honom, och försäkrade vred, att han visst inte satt ut något särskilt datum för sitt oväder … Men ingen trodde honom.
Livet i Avonlea gick sin gilla jämna gång. »Samhällsförbättrarna» hade sin länge omtalade planteringsdag; varje medlem planterade med egna händer eller genom någon annan fem prydnadsträd. Som föreningen nu räknade fyrtio medlemmar, innebar detta, att trädens antal var tvåhundra. Tidig havre grönskade på de röda fälten; fruktträdgårdar i ljuvlig blom hägnade lantgårdarna, och Snödrottningen stod åter klädd till brud. Anne tyckte om att sova med fönstret öppet och låta den friska doften fläkta över sitt ansikte hela natten. Hon njöt därav, men Marilla kunde ej få för sig annat än att hon utsatte sig för livsfarlig förkylning.
— Vår stora allmänna tacksägelsedag borde firas om våren, sade Anne en afton till Marilla, när de sutto på stentrappan till sin farstudörr och lyssnade till grodornas silverklara körer. — Det vore väl bra mycket bättre än att ha den i november, då allting är dött eller ligger i slummer. Då måste man draga sig till minnes, att man ska vara tacksam, men i maj kan man helt enkelt inte låta bli att vara tacksam — vara tacksam åt att man lever … Jag känner mig precist som Eva måste ha känt sig i Edens lustgård, innan allt trasslet började … Mig tyckes det, Marilla, att
