Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Där vägen kröker.

det? Fru Lynde är en rar människa och en snäll granne, men — men …

— Men hon har sina fel, menar du. Ja, det har hon naturligtvis, men jag skulle nog hellre hysa fördrag med bra mycket större fel än se Rachel flytta från Avonlea. Jag skulle sakna henne förfärligt. Hon är den enda förtroliga vän jag har här, och jag skulle känna mig alldeles bortkommen utan henne. Vi ha varit grannar i fyrtiofem år, och vi ha ännu aldrig varit osams — fast bra nära var det, att vi blivit det, den gången du flög på fru Rachel för att hon kallat dig ful och rödhårig. Minns du det, Anne?

— Jag skulle tro det, sade Anne i jämmerlig ton. — Sådana saker glömmer man inte … O, vad jag hatade stackars fru Lynde i den stunden!

— Och se’n bad du henne om »ursäkt» — också på ditt eget vis! … Ja, nog gav du en att göra den tiden, Anne. Jag visste ibland inte min levande råd, hur jag skulle bete mig med dig. Matthew förstod dig bättre.

— Matthew förstod allting, sade Anne milt — som alltid, då hon talade om honom.

— Nåja, som sagt, jag tror nog vi skulle kunna ställa det så, att Rachel och jag aldrig skulle behöva drabba samman … Jag har alltid fått det intrycket, att när två kvinnor inte kunna samsas i samma hus, så är det för att de skola dela kök, och då gå de i vägen för varandra. Om nu Rachel flyttade hit, kunde hon få det norra vindsrummet att bo uti, och gästrummet kunde man reda in till kök, för gästrum behöva vi då verkligen rakt inte. Därinne kunde hon sätta sin lilla kakelugnsspis och de möbler hon ämnar behålla och så ha det bekvämt och vara alldeles oberoende. Hon får naturligtvis så pass mycket om året att hon reder sig — det komma hennes barn att sörja för — så allt vad jag ger henne blir bara husrum. Ja, Anne, för så vitt det kommer an på mig, så är jag hågad.

— Säg då till henne, svarade Anne genast. — Det skulle också göra mig ont att se fru Lynde lämna orten.

— Och kommer hon, fortfor Marilla, finns det då ingenting, som hindrar dig att fara till högskolan. Hon blir sällskap åt mig,

216