Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Hemma hos herr Harrison.

hon spisen med en viska och dukade bordet. Koppar och fat hämtade hon ur skafferiet. Detta skafferis tillstånd förfärade henne, men klokt nog höll hon sin mun. Herr Harrison visade henne, var hon skulle hämta bröd, smör och en burk inlagda persikor. Anne prydde bordet med en bukett från trädgården och blundade för fläckarna på duken.

Snart var teet färdigt, och Anne fann sig sittande mitt emot herr Harrison vid hans eget bord. Hon hällde upp te åt honom och pratade otvunget med honom om skolan, sina goda vänner och sina planer för framtiden. Hon trodde knappast sina egna sinnens vittnesbörd …

Herr Harrison hade åter hämtat in Ingefära under förebärande av att den stackars fågeln leddes så förskräckligt. Anne, som kände, att hon i denna stund kunde förlåta allt och alla, bjöd honom en sockerbit, doppad i grädde. Men Ingefäras känslor voro djupt sårade, och hon avvisade alla försök till närmande. Hon satt vresig och förnärmad på sin pinne och burrade upp sina fjädrar, tills hon såg ut som en enda stor boll av grönt och guld.

— Varför kallar ni henne Ingefära? undrade Anne, som tyckte om namn med mening uti och fann, att »Ingefära» ej stämde bra överens med dessa granna färger.

— Det var min bror sjömannen, som gav henne det namnet. Han var alltid så förtjust i syltad ingefära på små burkar. Jag är inte litet svag för den fågeln, må ni tro … Han har naturligtvis sina fel. Jag har fått röna ganska mycket obehag för hans skull, men det tar jag med ro … Somliga stöta sig på, att han svär, men jag kan inte vänja honom av därmed. Jag har försökt — andra människor ha det också. Somliga ha fördom gentemot papegojor. Det är ju idiotiskt. Jag tycker om dem. Jag har stort sällskap av Ingefära. Ingenting skulle förmå mig att — ge från mig den fågeln — ingenting i världen, fröken.

Herr Harrison utslungade den sista meningen så häftigt, som om han misstänkte Anne för någon hemlig avsikt att lura Ingefära från honom. Men Anne hade börjat fatta tycke för den lille underlige mannen, som hade så svårt för att hålla sig stilla, och innan tedrickningen nått sitt slut, voro de riktigt goda vänner.

21