Skolmamsellens första dag.
nutidens fördärvade släkte. — Den pojken har en sådan gruvligt simpel smak, fröken Shirley. När han föddes, ville jag kalla honom Saint Clair — det låter ju mycket aristokratiskt, inte sant? Men hans far envisades med, att han skulle heta Jacob efter sin farbror. Jag gav efter, därför att farbror Jacob var en rik gammal ungkarl. Men vad tycker ni, fröken Shirley? När vår oskyldige gosse var fem år gammal, gick farbror Jacob faktiskt och gifte sig, och nu har han tre egna pojkar. Har ni någonsin hört maken till otacksamhet? I samma stund, som bjudningskortet till bröllopet kom till huset — han hade panna att skicka oss bjudningskort, fröken Shirley — sade jag: »nej tack, hädanefter är det slut med Jacob.» Från den dagen har jag kallat min son Saint Clair, och Saint Clair ska han heta. Hans far framhärdar nu i att kalla honom Jacob, och gossen själv har en alldeles obegriplig förkärlek för detta simpla namn. Men Saint Clair heter han, och det ska han få heta till döddagar. Det är ni ju så god och kommer ihåg, fröken Shirley? Tack! Jag sade Clarice Almira, att jag var säker på, att det bara var ett missförstånd, som nog skulle rättas genom en upplysning. Alltså, Donnéll med tonen på sista stavelsen och Saint Clair — på inga villkor Jacob. Det kommer ni ju ihåg! Tack så mycket.
När fru H. B. Donnéll hade frasat sin väg, låste Anne skolhusets dörr och gick hem. Nedanför backen fann hon Paul Irving invid Björkstigen. Han räckte henne en bukett av de små söta vilda orkidéer, som barnen i Avonlea kalla »ängsliljor.»
— Var så god, fröken! Jag hittade de här på herr Wrights mosse, sade han förläget, och jag gick tillbaka för att bjuda dem åt fröken … Jag tänkte ni kanske kunde tycka om dem, och så — han lyfte sina stora, vackra ögon mot henne — tycker jag så mycket om fröken.
— Tack, liten vän! sade Anne och tog emot de doftande stänglarna.
Som om den lille gossens vänliga ord hade varit en kraftig besvärjelse — så veko modlöshet och trötthet ur hennes sinne, och hoppet vällde fram i hennes hjärta som en klar springbrunn. Med lätta steg fortsatte hon framåt Björkstigen, och orkidéernas milda doft kringsvävade henne som en välsignelse.
34
