här är en skrynkla, där en till, och då du inte ler, se dina ögon så sorgsna ut, och då jag nyss rörde vid kudden fann jag den våt av tårar. Du har haft mycket att bära och har måst bära det ensam. Vilket själviskt odjur jag varit! Och med ett ångerfullt utseende slet Laurie sig i håret.
Men Hanna vände blott på den förrädiska kudden och svarade med en ton, som hon försökte göra fullkomligt glad:
— Nej; jag hade pappa och mamma, som hjälpte mig, Margrets små kära barn, som tröstade mig och övertygelsen att du och Amy voro lyckliga och glada och allt detta gjorde sorgen mycket lättare att bära. Jag är ensam ibland, men jag är övertygad om, att det är bra för mig, och —
— Det skall du aldrig bli, inföll Laurie, i det han lade sin arm om hennes liv, liksom för att skydda henne för allt mänskligt ont. Amy och jag kunna icke bärga oss utan dig, därför måste du komma till oss och lära oss barn att sköta vårt hus, och så måste du dela allt med oss, alldeles som vi förr brukade göra, och låta pyssla om dig, och vi skola alla leva så vänskapligt och oändligt lyckligt tillsammans.
— Om jag inte vore i vägen, så skulle detta vara mycket roligt. Jag börjar redan känna mig helt ung igen; ty alla mina sorger måtte ha tagit till flykten då du kom. Du har alltid varit min tröst, Teddy, sade Hanna och lutade huvudet mot hans axel, alldeles som hon brukade göra för flera år sedan, då Betty låg sjuk och Laurie bad att få vara hennes stöd.
Han såg ned på henne och undrade, om hon kom ihåg den tiden; men Hanna smålog för sig själv, liksom om hennes sorger verkligen hade försvunnit helt och hållet, då han kom.
— Du är ännu densamma, Hanna, du kan gråta den ena stunden och skratta i nästa ögonblick. Nu ser du så odygdig ut, vad är det du tänker på, mormor?
— Jag undrar bara, hur du och Amy skola komma att leva tillsammans.
