skrattande. Vad jag fick för en läxa i Nizza! Jag kan vid min ära bedyra, att den var långt värre än någon av dina moralkakor. Det var en riktig väckare, och någon gång skall jag tala om alltsammans för dig — hon själv skulle aldrig göra det därför, att sedan hon sagt mig, att hon föraktade och skämdes för mig, gick hon åstad och skänkte sitt hjärta till den föraktlige och gifte sig med oduglingen.
— Vilken låghet! Men om hon skymfar dig, kom då till mig, så skall jag försvara dig.
— Jag ser ut som jag behövde det, är det icke så? sade Laurie i det han steg upp och antog en imponerande min, som dock hastigt övergick till hänförelse, då han fick höra Amys röst ropa:
— Var är hon? Var är min kära, gamla Hanna?
Hela familjen troppade nu in, och var och en blev på nytt omfamnad och kysst, och efter flera fåfänga försök fingo de tre resenärerna äntligen sätta sig ned för att med förtjusning låta beskåda sig. Mr Laurence var lika frisk och glad som vanligt och hade profiterat — lika mycket som någon av de andra — utav sin utländska resa; ty knarrigheten tycktes nästan vara alldeles borta, och den gammaldags artigheten hade fått en ytterligare polityr, som gjorde den behagligare än någonsin. Det kändes så gott att se honom med strålande ögon betrakta »sina barn», som han kallade det unga paret; och det var ännu vackrare att se Amy visa honom en dotterlig kärlek och uppmärksamhet, som fullkomligt vann hans gamla hjärta; men bäst av allt var det att se Laurie ständigt gå omkring dessa två, liksom han aldrig kunnat tröttna att njuta av den vackra tavlan.
I samma ögonblick Margret fick se Amy, märkte hon, att hennes egen klänning icke hade parisersnitt — att unga mrs Moffat skulle bli alldeles fördunklad av unga mrs Laurence, och att hennes nåd ända igenom var ett särdeles elegant och behagligt fruntimmer. Då Hanna mönstrade paret, tänkte hon: Vad de taga sig bra ut tillsammans! Jag hade allt rätt, och Laurie hade nu funnit den sköna,
