Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
276
LOUISA M. ALCOTT

kalas — och professorn tystnade då ljudet av röster och dansande fötter hördes ned till dem.

— Nej, det hava vi icke — det är blott familjen. Mina syskon hava just kommit hem, och vi äro alla så lyckliga. Kom in och deltag i glädjen!

Fastän mr Bhaer var en mycket sällskaplig man, tror jag likväl, att han gärna skulle ha gått sin väg och kommit igen en annan dag, men huru skulle han kunnat göra detta, då Hanna stängde dörren efter honom och tog ifrån honom hans hatt? Kanske ock att hennes ansikte hade någon del i saken, ty hon glömde att dölja sin glädje över att se honom, och visade den med en öppenhet, som var alldeles oemotståndlig för den ensamme mannen, vars emottagande långt översteg hans djärvaste förhoppningar.

— Ifall jag icke blir monsieur De Trop, så skulle jag gärna vilja se dem alla. Ni hava varit sjuk, min vän?

Han framställde denna fråga helt plötsligt, ty då Hanna hängde upp hans rock, föll ljuset på hennes ansikte och han märkte förändringen däri.

— Icke sjuk, men jag har varit trött och bedrövad. Vi hava haft sorg, sedan jag sist såg er.

— Ack ja, jag vet det! Mitt hjärta var bedrövat för er, då jag hörde det, och han tryckte åter hennes hand med ett så deltagande utseende, att Hanna kände, som om ingen tröst skulle kunnat vara ljuvare än blicken ur dessa vänliga ögon och tryckningen av denna stora, varma hand.

— Pappa, mamma, detta är min vän, professor Bhaer, sade hon med ett utseende och en ton av en sådan okuvlig glädje och stolthet, att hon lika gärna kunde ha hälsat dem med pukor och trumpeter.

Om främlingen hade haft några tvivel angående det mottagande han skulle röna, så blevo de genast skingrade genom det hjärtliga sätt, varpå han blev välkomnad. Alla mottogo honom vänligt för Hannas skull först, men det dröjde ej länge innan de tyckte om honom för hans egen skull, ty han förde med sig den talisman, som öppnar