Amys kappa alldeles som hon förr brukade knyta hennes haklappar.
— Vi ha våra planer, men vi vilja icke mycket tala om dem ännu, emedan vi äro alltför nya kvastar, men vi tänka icke lägga oss på latsidan. Jag skall slå mig på affärer med en sådan iver, att farfar skall bli förtjust, och han skall få se, att jag icke är bortskämd. Jag behövde någonting som gjorde mig stadig. Nu är jag trött på att gå och lata mig och skall arbeta som en man.
— Och Amy, vad skall hon göra? frågade mrs March, mycket belåten med Lauries beslut och den kraft varmed han hade talat.
— Sedan vi gjort visiter hos alla och lilla nåden fått tillfälle att låta se sin bästa pariserhatt, skola vi förvåna er med den eleganta gästfriheten i vårt hus, den lysande sällskapskrets, vi skola samla omkring oss, och det välgörande inflytande, vi skola utöva på stora världen. Är det inte ungefärligen så vi tänkt oss det, madame? frågade Laurie med en skälmaktig blick på Amy.
— Det får tiden utvisa, svarade Amy, som föresatte sig att först bilda ett hem där hon skulle bli den goda genien, innan hon öppnade någon salong, där hon var den tongivande drottningen.
— Vad de barnen tyckas vara lyckliga med varandra, sade mr March, som hade svårt att riktigt komma sig in i Aristoteles, sedan det unga paret hade gått.
— Ja, och jag tror deras lycka kommer att bli varaktig, tillade mrs March med det trygga utseendet hos en lots, som säkert fört ett skepp in i hamnen.
— Det är jag övertygad, att den kommer att bli. Lyckliga Amy! sade Hanna suckande; men hennes suck förvandlades hastigt till ett glatt leende, då professor Bhaer med en otålig knuff öppnade dörren.
Senare på aftonen, då Lauries sinne hade blivit lugnat, med avseende på stövelknekten, sade han plötsligt till sin hustru, som höll på att ordna och lägga i in sina nya konstskatter:
— Mrs Laurence!
