ty hon knäppte sina händer om hans arm och såg på honom med ett uttryck, som tydligt visade, huru lycklig hon skulle bli att få vandra hela livet igenom vid hans sida, även om hon icke hade att vänta något bättre tak över huvudet, än det gamla paraplyet, blott han bar det.
Detta var verkligen att fria under svåra omständigheter, ty även om den gode professorn hade velat falla på knä, skulle han icke kunnat göra det på den smutsiga gatan, icke heller kunde han annat än bildlikt bjuda Hanna sin hand, ty bägge hans händer voro fulla; och ännu mycket mindre kunde han mitt på öppen gata tillåta sig några ömhetsbetygelser, fastän han kände sig mycket frestad; det enda sätt alltså, varpå han kunde uttrycka sin förtjusning, var att se på henne med ett uttryck, som kom hans ansikte att stråla till den grad, att det nästan visade sig små regnbågar i dropparna, som glänste på hans skägg. Om han icke redan hade älskat Hanna så högt, tror jag icke, han skulle kunnat bli kär i henne vid detta tillfälle, ty hon såg långt ifrån intagande ut med sina kjolar i det mest beklagansvärda tillstånd, kängorna nedsmutsade upp till fotleden och hatten alldeles förstörd. Men lyckligtvis ansåg mr Bhaer henne för den skönaste kvinna i hela världen, och hon fann honom mera jupiterlik än någonsin, fastän hans hattbrätte var alldeles slokigt av de små bäckar, som runno ned på hans axlar — ty han höll paraplyet helt och hållet över Hanna — och vartenda finger på hans handskar behövde lagas.
Alla förbigående ansågo dem troligtvis för ett par oskadliga dårar, ty de glömde helt och hållet att ropa an någon omnibus och fortsatte helt makligt att gå av och an och vänta, fullkomligt förgätande det tilltagande mörkret och dimman. De brydde sig icke om, vad andra tänkte, ty de njöto av den lyckliga stund, som sällan kommer mer än en gång i livet — det magiska ögonblick, som skänker ungdom åt den gamle, skönhet åt den fule, rikedom åt den fattige och giver människohjärtat en försmak av himlen. Professorn såg ut, som om han hade erövrat ett konungarike och världen icke mer ägde någonting att
20. — Våra vänner. II.
