Margret på första locket står,
Och rörd jag öppnar det.
Vad minnen ifrån flydda år
Och vilken prydlighet!
Allt vittnar om en fridfull själ.
Allt ligger rätt och slätt,
Brudkläder, sydda, ack, så väl,
En lock, en sko, så nätt;
Men ingen leksak finnes kvar
Och skälet nog jag vet,
De gläda nu på gamla dar
En liten ny Margret.
Ack, sälla mor! Jag tydligt hör
Vaggsången i ditt hus,
Och en refräng därutanför
I sommarregnets brus.
Därnäst ett skrin så fult och grått
Mitt namn på locket bär;
Allt vad jag gjort och köpt och fått,
Som barn, jag finner där:
Djur, böcker, dockor, marknadskram
Men allt i bitar blott,
En framtidsdröm i glas och ram,
Som ej fullbordan nått.
Här några visor som jag kvad
Blott för mig själv, och här
Utur min dagbok några blad —
Ack! Mycket vittnar där
Om en i förtid mognad själ,
Som hör en dov refräng:
»Bliv kärlek värd, så kommer den»
I sommarns stilla regn.
Min Betty! Ej ett stoftkorn får
Uppå ditt lock bli kvar,
Så länge jag i hemmet går,
Och ögat tårar har.
Du lämnade oss snart, men ömt
Ditt skrin jag vårdat har.
Och dina små reliker gömt.
Se, ännu ligger kvar
Den sista mössan, som du bar,
Ringklockan, sällan hörd —
Den helgonbild, dig kärast var,
Och här — ej mera hörd —
Den sång, som under plågan än
Men med förhoppning ljus,
Du gärna sjöng, nu blandas den
Med sommarregnets sus.
Se spådomen på locket här
— Den nu fullbordan nått —
En riddare på skölden bär
»Amy» i guld och blått.
Här ligger hennes hårband än
Och ett par balskor, som
Hon dansat ut för länge sen,
När riddarn äntligt kom.
Solfjäder, nipper och en korg
Med blommor. — Allt en del
Haft uti hennes fröjd och sorg;
Allt vittnar om en själ,
Jungfruligt ren, fastän som brud
Hon hört en mild refräng
Av bröllopsklockans skära ljud
I sommarns stilla regn.
— Det är mycket dålig poesi, men jag kände det, när jag skrev det en dag, då jag var mycket nedslagen och ensam och hade gråtit en god stund över en traspåse. Jag trodde aldrig, att mina verser skulle springa med skvaller, sade Hanna och slet sönder verserna, som professorn hade gömt så länge, som en dyrbar skatt.
— Ja, låt dem fara — de ha gjort sin plikt — och jag vill ha nya, då jag läst hela den bok, vari du förvarar dina små hemligheter, sade mr Bhaer med ett leende, under det han med ögonen följde bitarna, som flögo bort med vinden. Ja, tillade han allvarsamt, jag läste detta och tänkte för mig själv: Hon har någon sorg, hon känner sig ensam och övergiven, hon skulle finna tröst i en verklig kärlek. Jag har ett fullt hjärta, fullt av kärlek för henne, och jag skall fara dit och säga: Om detta icke är alltför
