Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
178
LOUISA M. ALCOTT

sysselsatte henne under de långa timmar, då hon låg på den varma klippan med huvudet i Hannas knä, under det att den friska vinden fläktade på henne och vågorna susade vid hennes fötter.

En dag omtalade Betty det för henne. Hanna tänkte att hon sov, ty hon låg så stilla; hon lade därför bort sin bok och betraktade henne med den största uppmärksamhet samt försökte att upptäcka några hoppgivande tecken i den svaga rodnaden på Bettys kinder. Men denna rodnad var ej nog för att tillfredsställa henne, ty kinderna voro så insjunkna och händerna tycktes alltför svaga för att ens förmå hålla de små röda snäckorna, som de hade plockat. Då kom det för Hanna, bittrare än någonsin, att Betty så småningom lämnade henne, och vid denna tanke omfattade hennes armar utan att hon tänkte på det hårdare den dyraste skatt hon ägde på jorden. För ett ögonblick voro hennes ögon alltför skumma för att se, och då de blevo klara igen, såg hon Betty blicka upp på henne med en sådan ömhet, att alla ord hade varit överflödiga.

— Hanna, sade Betty, jag är så glad att du vet det. Jag har försökt att tala om det för dig, men jag har icke kunnat.

Hanna svarade ej, utan lutade endast sin kind mot systerns; hon grät ej en gång, ty då hon var som mest rörd, kunde hon ej gråta. Nu var Hanna den svagaste, och det var Betty, som försökte trösta och stödja henne och som slog sina armar omkring henne och viskade hoppfulla ord i hennes öra.

— Jag har vetat det mycket länge, älskade Hanna, och nu är jag van vid tanken därpå, och det är varken svårt att tänka på eller att bära. Försök att se det på samma sätt och oroa dig ej för min skull, ty det är ändå bäst att så sker; ja, Hanna, det är allra bäst!

— Var det detta, som gjorde dig så olycklig i höstas, Betty? Du kände det redan då, och sedan har du behållit det för dig själv hela långa tiden, sade Hanna, som ej ville inse eller säga, att detta var bäst, men det gladde henne, att Laurie inte hade någon del i Bettys lidande.