ej så nöjd med komplimangen, som hon brukade bli över det beröm, vilket han förr tilldelade henne i hemmet, då han vid festliga tillfällen promenerade runt omkring henne och med ett hjärtligt leende och en gillande klapp på huvudet förklarade, att hon var »riktigt rar»! Hon tyckte ej om hans nya ton, ty fastän den ej var blasé, lät den likväl likgiltig, trots blicken.
— Om han skulle växa upp på det där viset, så önskar jag, att han hade förblivit en liten gosse i hela sitt liv, tänkte hon med en besynnerlig känsla av bedraget hopp och missnöje, men bjöd dock till att se fullkomligt glad och obesvärad ut.
Hos Avigdors fann hon de kära breven från hemmet, och lämnande tömmarna åt Laurie, läste hon dem med förtjusning, under det de åkte på den skuggrika vägen mellan gröna häggar, där terosorna blommade lika friska som i juni månad.
— Betty är mycket klen, säger mamma. Jag tycker ofta, att jag borde resa hem, men alla säga de, att jag skall stanna, och då gör jag det, ty jag skall aldrig mera få ett sådant tillfälle som detta, sade Amy och såg allvarsam ut, då hon kom till nästa sida i brevet.
— Det tror jag ni har rätt i. För resten kunde ni ingenting uträtta därhemma, men det är däremot en stor tröst för dem att veta, att ni mår bra och är lycklig och har så roligt, min snälla Amy.
Då han sade detta, flyttade han sig litet närmare henne och såg på henne med en blick, som mera påminde om hans forna jag, och härvid minskades den fruktan, som stundtals tryckt Amys hjärta, ty denna blick, hans sätt och hans broderliga »min snälla Amy» tycktes försäkra henne, att, om någon sorg eller bekymmer kom, så skulle hon icke vara ensam i ett främmande land. Strax därefter började hon skratta och visade honom en liten teckning av Hanna i hennes författarekostym, med skärmen på mössan stående rakt i vädret, under det att från hennes mun utgingo orden: »Snillet står i låga!»
Laurie smålog, tog teckningen och stoppade den i
