— Kommer ni ihåg katedralen och Corson, fiskarna, som draga upp sina nät i viken, och den vackra vägen till Villafranca, just här nedanför, och, framför allt, den där punkten långt ut i havet, som, efter vad de säga, skall vara Korsika?
— Ja, det minns jag; det är icke mycket förändrat, svarade han utan hänförelse.
— Vad skulle inte Hanna ge för en titt på denna minnesvärda fläck? sade Amy, som kände sig vid särdeles glatt lynne och var ivrig att även få se honom glad.
— Ja, var allt vad han svarade, men han vände sig om och ansträngde sina ögon för att se den ö, som en större usurpator än till och med Napoleon nu gjorde intressant i hans ögon.
— Betrakta den nu riktigt noga för hennes räkning, och kom sedan och berätta mig, vad ni gjort under hela tiden, sade Amy i det hon satte sig, beredd på ett riktigt förtroligt samtal.
Men det fick hon icke, ty fastän han kom fram till henne och svarade på alla hennes frågor, fick hon blott veta, att han strövat omkring på kontinenten och varit i Grekland. Sedan de tillbragt en timme däruppe, foro de hem igen, och då han hälsat på mrs Carrol, tog han avsked av dem och lovade att komma igen på kvällen.
Det måste antecknas att Amy denna afton med mycken omsorg »gjorde sig fin». Tid och frånvaro hade gemensamt gjort sitt till med de båda unga; hon hade återsett en gammal vän i ett nytt ljus — icke längre som »vår gosse», utan som en vacker och angenäm ung man, och hon kände en helt naturlig önskan att finna välbehag inför hans ögon.
Amy kände sina stora fördelar och visste att begagna dem på bästa sätt och med den smak och skicklighet, som för en fattig och vacker kvinna utgöra en hel förmögenhet.
Tarlatan och tyll äro billiga i Nizza, därför begagnade hon sig av dem vid sådana tillfällen, följande det förståndiga engelska bruket, att unga flickor skola kläda sig i
