— det överensstämde ej med hennes utseende, tyckte hon — ty, som hon var lång, var det ståtliga och junolika mera passande än det pikanta eller lekfulla. Hon gick fram och tillbaka i den långa salongen, medan hon väntade på Laurie, och placerade sig en gång under ljuskronan, vilket åstadkom en utmärkt effekt på hennes hår, men då hon nogare tänkte på saken, gick hon bort till den andra ändan av rummet, liksom om hon blygts över sin barnsliga önskan att göra det första intrycket så intagande som möjligt. Men nu hände det sig så, att hon icke kunde handla klokare, ty Laurie kom just in med detsamma, men så tyst att hon icke hörde honom; och som hon nu stod där långt borta vid ett fönster, med huvudet litet vänt åt sidan och med ena handen hållande upp sin klänning, åstadkom den vita, smärta figuren emot den röda gardinen samma, utmärkta effekt som en väl placerad staty.
— God afton, Diana! sade Laurie med denna gillande blick, som hon tyckte om att: se i hans ögon, då de vilade på henne.
— God afton, Apollo! svarade Amy leende, ty även han tog sig ovanligt fördelaktigt ut, och tanken på att vid en så vacker mans arm träda in i balsalen, kom henne att av allt hjärta känna medlidande med de fyra fula mamsellerna Davis.
— Här äro edra blommor! Jag har själv bundit buketten, emedan jag kom ihåg, att ni ej tycker om vad Elsa kallar »sockertoppsbukett», sade Laurie, räckande henne en utsökt bukett i en vacker buketthållare, på vilken hon länge gått och spekulerat vid sina dagliga promenader förbi Cardiglias fönster.
— Så snäll ni är! utropade hon tacksamt; om jag hade vetat, att ni skulle komma, så skulle jag väl haft någon julklapp färdig åt er i dag, fastän ej något så vackert som detta, fruktar jag.
— Tack! Det är ej så vackert, som det borde vara, men ni förskönar det, sade han, då hon knäppte det därvid hängande silverarmbandet om sin handled.
— Var snäll och säg inte sådant åt mig!
