den presiderande genien flydde och övergav honom — innan han blivit serverad till hälften — vid minsta pip från boet däruppe. Läste han tidningarna om aftnarna, så inblandade Margret Demis kolik i »avgångna fartyg» och Daisys stöt i »aktiernas fallande»; ty mrs Brooke var endast intresserad utav husliga nyheter.
Den stackars mannen var mycket olycklig, ty barnen hade berövat honom hans hustru, hemmet var endast en barnkammare, och det beständiga »tystandet» kom honom att känna sig som en grym inkräktare, då han trädde inom barnkammarens heliga gränser. Under sex månader fördrog han det tåligt, men då det icke syntes några tecken till förbättring, gjorde han vad andra landsflyktiga fäder göra, han försökte att få litet trevligt på annat håll. Scott hade gift sig och bosatt sig icke långt därifrån, och till honom brukade John springa över på ett par timmar om kvällarna, då hans förmak var tomt och hans hustru höll på att sjunga vaggvisor, som aldrig tycktes vilja taga slut. Mrs Scott var en liten livlig, vacker varelse, som ej hade någonting att göra annat än att visa sig behaglig, och hon utförde sin mission med största framgång. Förmaket var alltid ljust och inbjudande, schackbordet färdigt, pianot stämt, litet muntert skvaller i beredskap och en god supé framdukad på ett frestande sätt.
John skulle ha föredragit sin egen härd, om den ej varit så enslig; men som det nu var, mottog han med tacksamhet det goda som erbjöds honom och njöt av sina grannars sällskap.
I början tyckte Margret rätt mycket om detta nya arrangemang och fann det vara en lättnad att veta, att John hade det litet trevligt i stället för att halvsova i förmaket eller trampa omkring i huset och väcka barnen. Men så småningom, då barnens tandsprickning var över, och de små älsklingarna somnade 1 rättan tid, och mamma hade tid att vila, började hon sakna John och fann sin arbetskorg vara ett tråkigt sällskap, då icke John satt mittemot henne i sin gamla nattrock och helt makligt stekte sina tofflor på järngallret framför elden. Hon ville icke
