— På vad sätt går han på, min vän? frågade modern ängsligt.
— Han är borta hela dagen, och om kvällen, då jag vill rå om honom, går han ständigt till Scotts. Det är inte rätt, att jag skall ha det tyngsta arbetet och aldrig någon förströelse. Ack, männen äro så själviska, till och med de allra bästa av dem.
— Så äro kvinnorna ock, min vän. Du får inte klandra honom, förrän du noga tänkt efter om inte du till en del själv är skuld till hans försumlighet.
— Men det kan aldrig bli rätt av honom att försumma mig.
— Försummar du inte honom?
— Å, mamma, jag trodde, att du skulle ta mitt parti!
— Det gör jag, då det kommer an på att känna deltagande för dig, men jag tror, att felet är ditt.
— Jag kan ej inse, huru det skulle kunna vara så.
— Låt mig förklara det för dig. Blev du någonsin försummad — som du kallar det — av John, då du gjorde det till en regel för dig att alltid sällskapa med honom om kvällarna — den enda tid som han har ledig?
— Nej; men jag kan inte göra det nu med två späda barn, som jag måste sköta.
— Jo, mitt barn, jag icke bara tror, att du kan, utan även att du bör göra det. Låt mig tala riktigt uppriktigt med dig, och kom ihåg, att det är din mor som klandrar, liksom det är din mor, som känner deltagande för dig!
— Ja visst, älskade mamma! Tala till mig, som om jag åter vore lilla Margret. Jag känner ofta — nu sedan jag vet, att mina små måste se upp till mig vid alla tillfällen — som om jag behövde lära mycket mera än någonsin.
Margret drog sin låga stol intill moderns, och med var sitt litet barn i knät, talade de bägge fruarna med ömt förtroende med varandra, kännande att modersbandet endast förenade dem alltmera med varandra.
— Du har begått samma misstag, som de flesta unga hustrur göra — du har glömt din plikt emot din man i din kärlek för dina barn. Det är ett mycket naturligt
