— John är så ömtålig, och jag är så rädd att han skall anse mig för dum, om jag frågar om politik och sådant.
— Det tror jag inte han skall; kärleken är överseende, och vem skulle du kunna fråga bättre än honom? Försök det, så får du se, om han inte finner ditt sällskap mycket angenämare än mrs Scotts supéer.
— Det skall jag. Stackars John! Jag fruktar att jag har i allra högsta grad försummat honom, men jag trodde, att jag gjorde rätt, och han sade aldrig någonting.
— Han försökte att icke vara självisk, men han måtte ha känt sig mycket ensam och övergiven, inbillar jag mig. Detta är just den tidpunkt, Margret, då unga makar så lätt avlägsna sig från varandra, då det däremot skulle vara den tid då de mest borde vara tillsammans. Den första ömheten försvagas snart, om man icke omsorgsfullt aktar den och ingen tid är så skön och dyrbar för föräldrar, som de första åren av dessa små varelsers liv, vilka det är deras kära och naturliga plikt att uppfostra. Låt inte John bli en främling för edra barn, ty de skola säkrare skydda honom och göra honom lycklig i denna prövningens och frestelsernas värld, än någonting annat, och genom dem skola ni lära rätt känna och älska varandra. Nu farväl, mitt älskade barn, tänk noga på mammas predikan, följ den, om du tycker den är bra, och Gud välsigne eder alla.
Margret tänkte på »predikan», fann den bra och handlade efter den, fastän det första försöket icke avlopp alldeles så, som hon hade tänkt. Barnen tyranniserade henne naturligtvis och styrde hela huset, så snart de började märka, att de genom sparkningar och skrik fingo allt vad de önskade. Mamma var en fullkomlig slav för deras kapriser, men pappa var ej så lätt besegrad och bedrövade ibland sin ömma maka genom försök att tillämpa faderlig disciplin på sin ostyrige son. Ty Demi hade ärvt en smula av sin fars karaktärsfasthet — vi vilja icke kalla det envishet — och då han hade fått i sitt lilla huvud, att han ville ha eller göra någonting, så skulle inte själva kungen med
