— O, Betty, du har varit så mycket, så mycket för mig! utropade Hanna och lade sitt huvud på kudden bredvid systerns.
— Då behöver jag ej mer sörja över att jag levat förgäves. Jag är icke så god som du gör mig, men jag har försökt att göra det rätta, och nu, då det ändock är för sent att börja försöka att göra det bättre, är det en sådan tröst att veta, att någon älskar mig så högt, och att jag kunnat vara till nytta för någon.
— Mera än någon annan i hela världen, Betty! Förr trodde jag, att jag icke skulle kunna låta dig gå ifrån mig; men nu håller jag på att lära mig inse, att jag icke förlorar dig, att du skall vara mera hos mig än någonsin, och att döden icke kan skilja oss, fastän det synes så.
— Ja, jag vet, att så är, och jag fruktar den ej längre; ty jag är viss om, att jag likväl skall förbli din Betty, som älskar och hjälper dig mer än någonsin. Du måste intaga min plats, Hanna, och bli allt för pappa och mamma, då jag är borta. De skola vända sig till dig — överge dem icke då, och om det är svårt att arbeta ensam, så kom ihåg, att jag icke glömmer dig, och att det skall göra dig lyckligare att arbeta för dem, än om du skrev de förträffligaste böcker eller finge se hela världen; ty den kärlek vi lyckats förvärva under vår levnad, är det enda vi kunna föra med oss; då vi gå bort, och den gör slutet så lätt.
— Jag skall göra mitt bästa, Betty. Och ifrån den stunden lade Hanna bort sin gamla ärelystnad och invigde sig åt en ny och bättre, erkännande huru ringa alla andra mål voro och kännande den välsignelsebringande trösten av tron på en odödlig kärlek.
På detta sätt kommo och gingo vårdagarna, och himlen blev klarare, jorden grönare, blommorna slogo tidigt ut och voro så sköna; och fåglarna kommo i tid för att säga farväl till Betty. Ända till det sista under det att fader och moder ömt ledsagade henne genom skuggornas dal och överlämnade henne till Gud, höll hon sig, liksom ett uttröttat men förtroendefullt barn, fast vid de händer,
