på en begravning; och fastän han icke var överväldigad av sorg, tyckte han det likväl vara ett värdigare sätt att tillbringa det återstående av dagen än att skriva brev till unga, förtjusande damer.
Brevet blev likväl snart avskickat och strax besvarat, ty Amy hade verkligen hemlängtan och tillstod detta på det mest förtjusande och förtroliga sätt. Brevväxlingen blev ytterst livlig, brev flögo fram och tillbaka med punktlig regelbundenhet under hela början av våren. Laurie sålde sina byster, gjorde fidibusar av sin opera och återvände till Paris i hopp att någon snart skulle komma dit. Han längtade ursinnigt till Nizza, men ville inte resa dit, förrän han blev ombedd, och Amy ville icke be honom, ty just då hade hon gjort sina egna små upptäckter, som gjorde, att hon helst önskade undvika »vår gosses» besynnerliga ögon.
Fredrik Vaughan hade kommit tillbaka och framställt den fråga, på vilken Amy en gång så bestämt hade ämnat svara: »Ja, tack!» men nu svarade hon: »Nej, tack!» i stället, och detta sade hon milt, men fast, ty, då det kom till stycket, saknade hon mod. Hon hade kommit underfund med, att det fordras någonting mera än blott pengar och en samhällsställning för att tillfredsställa den nya längtan, som gjorde hennes hjärta så fullt av förhoppningar och farhågor. Orden »Fredrik är en god gosse, men alls icke den man, som jag trodde ni skulle kunna älska hela ert liv», och uttrycket i Lauries ansikte, då han uttalade dem, återkommo envist för hennes minne. Likaså det svar, som hon med blickar, om än icke med ord gav honom: »Jag ämnar gifta mig för pengars skull.» Det gjorde henne ledsen att minnas det nu, och hon önskade att hon varit i stånd att ta tillbaka vad hon sagt, ty det lät så okvinnligt. Hon ville icke, att Laurie skulle anse henne för en hjärtlös, beräknande varelse. Nu brydde hon sig icke hälften så mycket om att vara en baldrottning, men desto mera att bli en älskvärd kvinna; det gladde henne, att han icke avskydde henne för alla de rysliga saker, som hon sagt honom, utan upptog dem så
