»Till Johannis!» utropade hennes uppmärksamme åhörare. »Det borde jag ha begripit strax».
»Borde patron?» frågade uppasserskan, på det högsta förvånad. »Nå, jag må säga! Bodde jag i ett stort och vackert hus vid Storkyrkobrinken och hade en så grann våning, så vore jag väl galen om jag flyttade till en koja vid Johannis. Sällan är man så tokig.»
»Jag tror att jag också flyttar till Johannis», sade patron, mer för sig själf än till Fina.
»Följer väl den rika enkan, kan tänka», flinade uppasserskan. »Patron har alltid varit litet vriden. Det visste jag innan jag kom hit, för det berättade Lisett.»
——————
V.
En morgon syntes patron Andersson eller »herrn med det rysliga skägget», som han kallades af grannarne i Stora Gråmunkegränd, träda in på Herberts rakstuga. När han kom ut därifrån, var han icke längre »herrn med det rysliga skägget». Han var fin och glatt om hakan och såg tio år yngre ut.
Han gick in i en klädmäklarebod, och frun i boden förklarade snart, att hon aldrig sett en herre som varit så kinkig på kläder; men när han lemnade frun i klädmäklareboden, syntes han i en ganska snygg rock, som icke satt så illa på honom.
