»Fördömdt vacker stil till så gemena ord», sade hr X. och så såg han på orden ännu en gång samt sedan flere gånger under förmiddagens lopp.
»Sannerligen tror jag icke, att jag håller på att bli kär i den der ohöfliga brefskrifverskan, som jag aldrig sett. Då vore du onekligen en narr, min käre Janne, och gjorde skäl för tillvitelsen. Hade jag fått tag i henne i går, skulle jag min sann... Ursäkta, frun lilla, det är finaste raffinad och kan ej säljas billigare... Ja så, bara ett halft skålpund... Men hvart kunde den lilla jungfrun ta vägen?»
»Det var sant, det», utropade Kalle. »Patron är bortbjuden i kväll. Det höll jag på att alldeles glömma af.»
»Är jag bortbjuden?»> frågade hr X. med någon förvåning. Han var just icke van vid bjudningar.
»Ja, på lutfisk och sötgröt och att ha mycket trefligt», försäkrade bodgossen. »När jag i går var till sta’n, till Dagbladskontoret, som patron minns, så mötte jag patrons faster, fru Rosell ...»
»Känner du fru Rosell, som jag kallar faster?»
»Måtte väl det. Hon är ju bekant med mamma som tvättat åt henne i flere år, och det var ju hon som skaffade patron åt mig.»
Det hade hr X. verkligen glömt af. Han gick så sällan till faster Rosell på senare år. Han hade tyckt, att gumman vore litet »salig» af sig, som han brukade säga, och han hade mycket roligare med sina ungkarlsbekante, än att sitta med ett gammalt fruntimmer och en liten flicka om söndagseftermiddagarne.
»Jo, jag mötte frun, som sagdt var, och då bad
