bodhandel på Söder, men bestämdt mycket roligare, än hvad han nu skulle få. Barndomsminnena gjorde honom vek till sinnet och han kom i håg att gamla fru Rosell, som han alltid kallat faster, fastän hon egentligen vore endast en aflägsen slägting, alltid varit god mot honom, då han var en liten gosse som tyckte mycket om bröstsocker, lakris och sviskon, hvilken smak sedermera dragit honom till kryddkrämeriet, och att faster Rosell ofta undfägnat honom med dessa goda saker.
»Gumman är likvisst en beskedlig människa», sade han, då han hittat rätt på huset, där hon bodde och letade sig upp för trapporna. »Jag skall vara artig mot henne.»
Hr X. ringde, och dörren öppnades af....
Hr X. stod slagen af häpnad och höll på att tappa julklappspaketerna ... dörren öppnades af en utomordentligt vacker flicka, så vacker, att hr X. tyckte sig aldrig förr hafva sett något dylikt.
»Ursäkta mig», stammade han, »jag har visst tagit miste om dörr. Jag söker fru Rosell.» Men han gick icke sin väg. Han stod kvar, försjunken i beundran och höll dörren vidöppen.
»Var så god och stig in», sade den vackra flickan, minst lika förlägen som hr X. och rodnade, så att det lyste som purpur i den svagt upplysta tamburen.
»Hvart tog du vägen, Klara?» hördes en röst, och från en inre dörr utträdde ett äldre fruntimmer.
»Nå se, där ha vi Janne», utropade det äldre fruntimret därefter. »Jag visste väl, att du skulle komma, fastän du ej kunnat stänga boden förr. Klara
