mig åtskilliga tjänster. Han föreslog, att vi skulle fara ut till Escorial för att se det ryktbara palatset och trakten där omkring.
»Nu kunna vi göra det utan fara att tagas af carlisterne», sade han. »Dess utom slå vi oss fyra eller fem till hopa.»
Förslaget var lockande. Tidigt morgonen derpå åkte vi i ett litet, mer måleriskt än bekvämt fordon, draget af fem raska mulåsnor, ut genom stadsporten. Det bar af muntert öfver slätten. När solen började badda allt för hett, föreslog man, att vi skulle frukostera i ett litet värdshus vid vägen hvilket skulle vara ganska väl försedt, enligt hvad man trodde sig veta. Det var ej utan en ganska angenäm känsla jag steg ned ur den obekväma vagnen och trädde in i den lilla posada, der jag skulle finna den goda frukosten. Ingen mer än värdinnan tycktes dock vara hemma. Då hon tillfrågades, hvar det öfriga husfolket funnes, tycktes hon känna sig förlägen, men jag fäste ej synnerlig uppmärksamhet därvid. Hvad som mest oroade mig var värdinnans bestämda förklaring, att hon ej kunde gifva oss annan mat än en gaspacho.
Som jag förut lärt hvad en gaspacho är, så kan jag ej neka, att jag kände något obehagligt i min tomma mage. Men nöden har ingen lag. Det öfriga sällskapet tog saken temligen lugnt, och jag tror till och med, att de hjälpte värdinnan att laga vår gaspacho i ordning. Det skedde på följande sätt. I en stor skål häldes en god klunk vatten och i det vattnet en tår ättika, hvaruti lades en dugtig portion hvitlök och föga mindre rödlök, åtskilliga stora gurkor,
