En författare har kallat Escorial det ledsammaste och obehagligaste monument, som en fånig munk och en grym tyrann kunnat hitta på för att plåga sin arma nästa. Den författaren gaf jag fullkomligt rätt, och ehuru jag visst icke sett mycket af det praktfulla, men i många afseenden hemska palatset, tyckte jag mig likväl hafva tillräcklig anledning att göra ganska sorgliga betraktelser. Jag förbannade den stund, då jag låtit öfvertala mig att företaga en sådan lusttur.
Efter åtskilliga timmars väntan, hvarunder vi ständigt hört bullret från krigiska tilldragelser på Escorials gårdar, öppnades fängelsedörren, och skenet af en lykta föll öfver vår ruskiga vistelseort. Det var natt. Vi tillsades att följa mannen med lyktan.
»Hans nåd, grefven af Morello, vill sjelf förhöra er», förklarade mannen, hvilken tycktes vara en ganska hygglig karl och lofvade att skaffa mig ett bättre häkte, i fall jag ej skulle skjutas förr än dagen derpå, om jag först ville skänka honom min sombrero, ty en hatt vore naturligtvis alldeles öfverflödig för mig nu mer, tillade han på ett ganska vänligt och upplysande sätt.
Vi fördes in i ett rum i bottenvåningen, ett mycket stort och tämligen väl utstyrdt rum, så vidt man kunde se i den sparsamma upplysningen. Vid ett bord i rummets öfra del suto några grant utstyrda herrar. Det var krigsrätten i det carlistiska högkvarteret. Don Carlos’ trupper hade alldeles icke öfvergifvit trakten kring Madrid, som man hoppats i nämnde stad. De hade tvärtom satt sig riktigt fast, tycktes det, i Escorials omgifningar, och den så kallade Carl V lät tills
