aldrig utöfvat någon offentlig verksamhet och aldrig heller erhållit någon utmärkelse, och likväl påstod en och annan som kände honom, att hans namn nog borde värderats af den lärda verlden. Någon personlig beröring hade han aldrig med andra vetenskapsmän. Han ägde inga vänner, blott en och annan bekantskap från studenttiden. Han stängde sig inne för alla, utom för dem han undervisade. Bjudningar mottog han aldrig, och aldrig gick han själfmant heller på besök.
Deremot företog han en vandring nästan dagligen, men han vände högst sällan sina steg ned åt Drottninggatan och andra besökta delar af Stockholm, utan klättrade omkring bland bärgknallarne ofvanför Lilla Gråbärgsgatan och bort åt Sabbatsbärg, och ofta såg man honom vid foten af någon bland de i den trakten surrande väderkvarnarne långa stunder i rad stirra på den vidsträckta utsigten.
Han gick också upp åt Observatoriibacken, på hvars östra brant han då satte sig och skådade ned öfver de små gårdarne vid sandåsens slut. Barnen som lekte omkring Observatorium kallade honom »tokige magistern», ty att sitta så där på yttersta kanten af den branta backen och stirra ned på kyffena vid Saltmätaregatan och Marquardsgränd, det vore väl bra tokigt.
Att han vore en lärd magister, kände hela grannskapet, och de som bodde närmast kvarteret Piparen ansågo honom icke så mycket tokig, som de ej mera hade en vidskeplig fruktan för hans kunskaper, om hvilka hans uppasserska hade de vidunderligaste saker
