sig i en ny och vackrare drägt, utan också lifvats af en ny och ädlare anda.
Så förflöt middagen, allt för hastigt tyckte jag. När vi stodo upp från bordet, sade värden:
»Tycker icke du, Hulda, att vi skola taga vårt kaffe i trädgården?»
»Det var just hvad jag ämnade föreslå dig, Hans», svarade den unga frun.
»Ni heter då verkligen Hans Broms?» kunde jag ej afhålla mig från att utropa.
»Har ni glömt det?» frågade herrn i huset.
»Det är i mitt tycke det vackraste namn», inföll hans hustru.
»Men, det är sant», återtog mannen, »ni är må hända ännu icke fullt öfvertygad att jag verkligen är jag. Ni tycker kanske att jag undergått en allt för stor förvandling.»
Jag kunde ej neka, att detta just vore hvad jag tänkt på.
»Nå ja, ni har verkligen rätt. Jag måste bekänna att den som nu talar med er icke är den gamle bokmalen, som bodde i hörnet af Piparegränden. Ett underverk har inträffat.»
»Hans!» utropade den unga frun och rodnade starkt.
»Du vill icke att jag skall yppa mitt lifs hemlighet», sade mannen och vände sig till sin hustru, »men jag finner mig just hågad att för vår unga vän här tala om detta underverk. Det passar sig särdeles bra, tycker jag, att i skymningsstunden här midt ibland dina blommor förtälja om det underbara som
