I magisterns anlete växlade uttrycken. Än var det djupt svårmod, än öfverflödande fröjd, moln och solsken om hvarandra.
»Huru skaffa sig visshet om detta virrvarr?» utropade han slutligen.
»Vill du, att jag skall gå och tala med din Hulda?» sporde läkaren, villig och van att göra goda gerningar.
»Jag går själf», sade magistern med fasthet. Han tryckte vännens hand och såg på honom med en tacksam blick, hvarefter han skyndade därifrån.
Tre veckor därefter stod magister Hans Broms brudgum, och Hulda Ros var brud. Kusin Arthur dränkte sin förargelse — sorg var det icke — i ett rummel på Blå Porten. Magistern hade en liten hopsparad penning, för hvilken han köpte det lilla vackra huset vid nedra delen af Gråbärgsgatan, och när han flyttade dit in, var hans förvandling fullkomnad. Han var och blef ung ännu ganska länge. Det lyckliga paret arbetade bägge i vetenskapens och literaturens tjänst samt har ej häller nekat att gifva handledning åt ett uppväxande slägte, till hvars förökande det också själft samvetsgrannt bidragit.
När jag senast träffade detta par — det var för icke så länge sedan vid en svensk badort — hade visserligen magistern, eller doktorn, som han nu mera kallas, fått mycket grått i hår och skägg, men jag tyckte, uppriktigt sagdt, att han såg yngre ut än då jag först gjorde hans bekantskap. Jag kunde ej underlåta att säga honom det, och han tog det icke för en tom artighet, hvilket det sannerligen ej häller var,
