spårlöst förra våren, just nyss före första ridningen här vid La Marche. Det var Jämt ett år efter den lysande festen här och den minnesvärda natten efter soupén i Maison d’Or. Ni mins den natten?»
»Då vicomten förlorade 500,000 francs. Ni tog allt en god del af den summan, min käre baron.»
»Hm, man gör sina små affärer. Vicomten var en stackare.»
»Det var det jag alltid tyckte.»
»Jag ville att han skulle taga sin skada igen på börsen, men, mon Dieu, hvad han bar sig dumt åt. Nu ligger han nog på botten af Seine, så vida han icke bränt hjärnan på sig i någon afsides vrå, där ingen fått tag i honom. Adieu, mon plaisir!
»Men, baron, se ännu en gång på postiljonen framför Irmas vagn. Det var en förvånande likhet med vicomten.»
»Hm, ni har rätt. Högst besynnerligt. Nom d’un nom, jag börjar på tro att vicomten lefver och klädt ut sig till postiljon. Se, han vänder bort ansigtet när vi betrakta honom.»
De bägge sportsmännen redo fram till postiljonen, betraktade honom ännu några minuter och utbröto slutligen bägge på en gång:
»Parbleu, vicomte, hvarför denna förklädnad?»
»Jag är icke förklädd», svarade postiljonen, »men skrik då icke så fasligt . . . Ja, se på mig, ni, min bäste vän, Saint-Amant, och ni, baron, som hjälpte mig att spekulera på hästar och i fonderna. Jag är verkligen er gode vän vicomten, som ni hjälpt att förstöra. Nu förtjenar jag åt minstone mitt dagliga bröd och
