Af fröjd och bäfvan ett hjerta skalf,
Som sin önskan, sin varmaste, vunnit.
Der sitter den unge. Är allt en dröm,
Der han ser sin framtid en klarblå ström,
Som med lust mellan klipporna dansar,
Och lagerskogar beskugga hvar strand,
Och derinne det knyts af en älskad hand
Åt konstnärn de friskaste kransar?
Ja, han drömmer, lutad mot ekens stam. —
Men hvem der? — som en elfva sväfvar hon fram,
Så smärt och så gullgulhårig!
Det är blott en liten flicka ändå
Med ljusa lockar och ögon blå,
Helt liten, blott tioårig.
Och när hon den drömmande vännen ser,
Förtroligt en kyss hon åt slumraren ger
Och skrattar så godt, när han vaknar:
“Nå såg jag väl maken? Fy, kära kusin,
Du måste gjort heder åt onkels vin!
Men fort! Vid soupern man dig saknar.
Och Bertha har sagt, att hon sett dig gå hit,
Och deruppe man sagt, att du gjorde din flit
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/100
Den här sidan har korrekturlästs
