Hvad nyss han tyckte bra, han förkastar sedan:
“Det der är väl oklanderligt, men — ack, ändå!
Den bilden — mäktig och stark som de gamla resar
Den — nästan som en sjukling vemodig och blek!
Den åter — majestätisk och stolt som Cæsar,
Den der — som en madonna jungfruligt vek!
När väl jag fått det ena, så saknas det andra:
Jag vill ha mensklig svaghet och guddomligt majestät.
Jag måste här dem smälta till ett med hvarandra. —
Det måste jag — det måste jag, men — kan ej det!
Jag tänkt på detta anlet i dagar och nätter,
Jag plundrat på de dragen både Balder och Frey.
Förgäfves! När jag penseln på duken sätter,
Då känner jag — då känner jag: jag kan det ej.“
Han kan det ej. Re’n natten är hälft förliden;
Snart han i ångest vrider sig af och an.
Då var det annorlunda, i den flydda tiden:
Då kunde han ju allt, och nu — så föga han kan.
Ja, i den flydda tiden då var det annorlunda,
När han förde sin pensel med styrka som en man,
När det gick så lätt, så lätt att sitt första rykte grunda:
Då stod kärlek vid hans sida! Nu är han borta, han.
Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/116
Den här sidan har korrekturlästs
