Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 137 —

En tafla, som sinnet kan stärka och rena:
Det är öknen, och frestarn har flytt med skam,
Guds englar fram
Till mästaren gå att tillbedjande tjena.
 
Visst lefvande färger den penseln har haft.
Hvad segrande kraft,
Hvad guddomsglans i den heliges öga!
Och dock är den blicken så menskligt skön:
En blick af bön,
Af tro på det evigt sanna och höga.
 
Och de starke hjeltar stå allt omkring
I bedjande ring,
Och barnets “små änglar“ sväfva kring dessa.
Nej se: den främste der bland de små
Har ögon blå
Och lockar af guld kring sin strålande hjessa!
 
Hvem har målat den taflan? Med säkerhet
Just ingen det vet,
Men — pastorn sjelf den till kyrkan gifvit;
Och folket med fröjd på hans gåfva ser,
Och mer och mer
Båd pastor och tafla dem kära blifvit.