Den här sidan har korrekturlästs
Vid plågans bädd,
Vid båren först fick hon sanningen skåda.
Det var blott två veckor se'n mannen dött;
Men, ensam och trött,
Från grafven hon flyr och till hemmet sig vänder;
Och — sluter ej vännen sitt hjerta till,
Hon dröja vill
En liten tid på de kära stränder.
Han slöt. Han hviskade Bertas namn,
Sitt hjerta, sin famn
För barndomsbruden öppnar han åter.
Ack, stackars Bertha! Lugnet förgick:
Ett ögonblick —
Och, med anletet gömdt vid hans bröst, hon gråter.
De gråta, som himmelen gråter ibland,
När törstande land
Välsigna hvar droppe och tegarna grönska;
Men Betti är soln, som bland skyarna ler;
I dag hon ser
Hvad länge hon fåfängt fått bedja och önska.
