Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Och andra gången vid klockornas ljud
I templet han tror sig möta sin brud,
Den myrtenbekransade unga.
Sjelf är han en man i sin bästa tid,
Frid bor i hans bröst, och om himlens frid
Från orgeln chörerna sjunga.
Och hon, som står vid hans sida der,
Med jungfruns fägring ett barn hon är,
Ett barn till hjertat och hågen;
Så vacker som systers myrtenträd,
Som rosen så frisk och som sippan så späd
Och glad som den dansande vågen.
Hur’ grönskar ej nu den älskades krans,
Då trogna handen hon lägger i hans,
Som lofvar att henne tillhöra!
Dock — bruden vacklar, hon dignar ner,
Och kinden bleknar, fast munnen ler,
Och kransen brister, den sköra.
Och psalmerna ljuda och klockan går,
Och brudgummens öga ej fäller en tår,