segerkraft, bröt äfven denna Armidas tjusmakt, derom bära hans senaste lefnadsår vittne för alla dem, som då hade tillfälle att med deltagande följa honom i hans verksamhet som lärare och själasörjare.
“Salige äro de fridsamme, ty de skola besitta jorden!“ Björck var fridsam mer än de fleste, och derföre fick han vänners hjertan till sin besittning, till sitt arf och sin egendom. Och tills den tid kan komma, då väldet på jorden efter Mästarens vilja verkligen skall tillhöra friden och ej våldet, blir dock detta herravälde öfver vänners hjertan de fridsammes skönaste lön. Så älskad som Björck ha väl tå varit, och medvetandet af att vara omtyckt gjorde honom ej uppblåst eller inbilsk: han mottog med barnslig glädje hvad vännerna bjödo, och sjelf delade han lika naturligt med sig af sin välviljas öfverflöd. Hans inflytande var af förädlande art; ty den ande af renhet som hos honom förspordes kunde svårligen annat än rena och lugna. Sådana menniskor hafva sannerligen icke lefvat förgäfves, om än de, för att tala efter menniskosätt, “i förtid gå bort“. Visserligen kan man hafva rika anledningar att beklaga den svenska literaturen förlusten af en bland hennes mest lofvande ämnessvenner, den svenska församlingen den unge lärarens tidiga bortgång från det påbörjade utsädet, de många
