Den här sidan har korrekturlästs
Och sträckte de bedjande armarna ut,
Och han föll i den öppnade famn.
Nej, aldrig så fast den famnen slöt
Som nu vid det sista mötet,
Och aldrig en hvila så ljuf han njöt
Förut vid det vaggande skötet,
Och aldrig förut hon kyssar gaf
Med en mun så svällande skär.
Nu tycktes all verlden ett stormigt haf,
Och här var hamnen, blott här.
Och hvita barmen i vågor gick
Mot hans bröst, det manliga, höga.
“Förgät mig ej!“ i hvarenda blick
Ur det klaraste, blåa öga.
Och sist, när den bönen, en daggfrisk ros,
På rodnande läppar ler,
Då flykta båd’ planer och sans sin kos,
Och sitt ja berusad han ger.
Och från höga fönstret i månens glans
Ett sällsamt skimmer sig breder,
Och sömnen viftar med vallmokrans
Sin frid öfver hjertat neder — —
