Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 183 —

Ett skratt, som gällt i hans öra skär:
“Rätt så, min grefve, här träffas vi, här!“
Och åter skrattar den unga.
Från sitt hjerta flickan förfärad han sköt,
Men åter sin yngling i famnen hon slöt,
Och de klara blickarna ljunga.

Som grafven kallt och som hatet fast
Han smids vid en barm, hvars hjerta brast,
Och der döden bland liljorna hvilar;
Men stark af fasa, ett språng han tog,
Till golfvet den bleknade flickan slog
Och ut i natten han ilar;

I qvalets natt, i den mörka natt,
Hvars stjernor flämta bland molnen matt,
Tills tviflet den sista släcker;
I den natt, hvars slut är en hemlighet,
Ty Gud barmhertig allena vet,
Om nånsin dess morgon bräcker.

1865.