Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 208 —


“Han är uppstånden, han är ej här,“
Så änglastämman med fröjd predikar,
Men hjertat hviskar: “Han är oss när
Och vi hans bröder och likar.“

Uppstånden är han, och solen går
För verlden fram och hans ära prisar,
Och hafvet märker att det blir vår
Och bräcker bugtande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
Med svala vingarna frid att vifta,
Och mellan vintern och våren fred
De väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå
Vid roten sipporna bo i knoppar;
Sjelf väcker drifvan de späda små
Med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd’ död och dvala,
Nu får du stå i din prydning klädd
I lunden gröna och svala.