Den här sidan har korrekturlästs
En mor och dotter snattra
Om balen Annandagen
Och sättet att kalfatra
De åldrande behagen.
Sjelf är jag störste narren,
Som vågar dessa klandra,
Men blossar på cigarren
Och gör precis som andra.
Är detta nya lifvet,
Som ej af död förjagas?
Är då vårt öde skrifvet:
Bedraga och bedragas?
Vi skratta och vi äta,
För intet vi oss möda.
Blott honom vi förgäta,
Som uppstod från de döda.
Om himlen skulle ljusna
Och domsbasunen skalla
Och grafvens ben de frusna
Till lif uppvärmas alla,
