Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 234 —

Än ingen ros slog ut sin knopp,
Som ej af törnet ammats opp,
Och först när natten fyllt sitt lopp,
Det gryr kring berg och dalar.

Du fria sång, hur rik, hur stor!
Åt den, som på din guddom tror,
Du allt för intet skänker.
Du smider de förtrycktas sköld,
Och midt i verldens natt och köld
Som sol ditt öga blänker.
För sjuklingen du helsa har,
Åt enslingen en fröjd du spar,
Och mulen himmel blifver klar
När du från skyn dig sänker.

Ja väl, ditt välde toge slut,
Om ej du troget delte ut
Den underbara skatten,
Om ej i tidens ökenland
Du blomman vattnade ibland
Med lifvets friska vatten.
Så gif oss af din rikdom, gif!
Den är ej lek, ej tidsfördrif,