Hoppa till innehållet

Sida:Valda dikter (tredje upplagan).djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 56 —

O, lånen mig silfrade vingarnas par,
Att glad kring knoppande lunder jag far,
               Kring björk och fur,
               Och sjunger hur
     I höga norden det våras!

Och natten flyr, och morgonen gryr —
Ej mer vid härden jag sitter:
Dit ut, dit ut min färd jag styr,
Att lyssna till lärkans qvitter.
Se, vågen sin blänkande boja bröt,
Och tårar välla ur jordens sköt
               Af glädje blott
               Att vintern nått
     Sitt slut och i norden det våras!

Gråt glädjetårar, min fosterjord!
Fritt snön från furorna droppe!
Hvad mer, om våren är sen i Nord?
Han är dock gladast häroppe.
Här qväder han sånger i skaldens bröst
Der hjertats ånger, der himlens tröst
               Och hoppets bön
               Försmälta snön -
Ty der, som på jorden, det våras.