Om Ernst Björcks personlighet, lif och diktning.
Författaren till följande korta minnesord har sjelf haft den lyckan att stå i nära personlig beröring med den sångare-yngling, af hvilkens skrifter nu ett urval, pröfvadt af några den aflidnes vänner, lemnas allmänheten. Den enskilda saknaden, minnet af en samvaro, åt hvilken gemensamma intressen för literatur och konst gåfvo ett oförgätligt behag, den uppmuntrande känslan af att denna samvaro i sin innersta mening och i allt hvad evigt den innebar ej genom något dödsfall kan afbrytas, — allt detta har förmått till antagande af den uppmaningen att med ett företal beledsaga denna samling af Ernst Björcks skaldestycken, ett uppdrag, som i alla fall lämpligare kunnat öfverlemnas åt en mera värdig hand. Men i sjelfva verket är denna uppgift, huru svår den än kan vara, dock i rikt mått glädjande; ty det goda, det blida och milda, som låg i den bortgångnes hela personlighet, fyller
