Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Här på skogens gröna tufva
Står den tjusande, den ljufva. —
Hvarken ros ej heller lilja,
Bådas doft och färg hon har.
Skära blomma, dofta, dofta!
Aldrig ser jag dig för ofta:
Här jag skulle dröja vilja
Hela sommarn qvar.
Säg, hvi du så djupt dig gömmer?
Vet du ej att ingen glömmer
Dock ditt namn, ty blomsterdrotten
Har vid dig sitt eget fäst?
Vet du ej, att nordens tärna
Värmer dig vid barmen gerna,
Att i hyddorna och slotten
Du är älskad gäst?
O, du vet det ej; du dröjer
Blyg i skogen och förnöjer
Trötte vandraren, som hastat
Dit att finna ro hos dig.
O, Linnæa, han vill luta
Kinden mot din kalk och njuta,
